Hiljaisuudessa sydän on äännekkäin/ I stillheten ljuder hjärtats röst

- Nähdään kahden viikon päästä!

Hän nousi pöydästä ja halattiin toisiamme. Katselin, kun hän käveli junalle joka veisi hänet Tampereelle. Tiesin, että hänen nimensä on Riitta ja se olikin ainoa käytännön asia mitä tiesin hänestä. Kuitenkin tuntui kuin minulla olisi kaikki tarpeellinen tieto hänestä  -  tai enemmänkin kuin sydämeni kaikessa hiljaisuudessa tietäisi kaikki mitä ikinä tarvitsisin tietää hänestä. Kaikki oli kohdallaan. Mielessäni ei käynyt epäilyksen epäilystä vaan olin sataprosenttisen varma yhteensopivuudestamme. Enkä tuntenut ikävää siitä, etten näkisi häntä kahteen viikkoon vaan tiesin, että kaikki tapahtuu aivan itsestään ja ajallaan. 

En koskaan ennen ollut kokenut miten rakastuminen hiipii äänettömästi päälle ilma torvensoittoa ja dramatiikkaa. Olimme juuri juoneet kahvia junaa odotellessamme. Yhdessä oleminen ja hiljaisuuden jakaminen tuntui täysin riittävältä eikä vaatinut mitään vakuuttelua toisillemme että tapaamme pian taas. Hän lähti junalle ja minä kävelin kotiin.

Olihan muutama yksityiskohta hänestä mitä en tiennyt. Tiesin, että hänellä on yksitoista vuotta vanha tytär mutten tiennyt onko hän naimisissa, eronnut tai odottiko joku häntä kotona. Nämä olivat epäolennaisia pikkuseikkoja, joista emme olleet jutelleet.  Yhtä vähän hän tiesi olinko minä naimisissa, suhteessa tai ihastunut johonkin toiseen.
Olimme viettäneet kahden viikon Rebalancingkoulutuksen intensiivijakson jossain kaukana korvessa.Tämä koulutusjakso oli niin tiiviin terapeuttinen, että olimme uineet toistemme liiveihin enemmän kuin toiset ehtivät kahdessa vuodessa. Sydän oli puhunut hiljaista kieltään ja mieli veti niin tyhjää että korvissa soi. Tunsin, ettei minulla ollut valintaa. Kaikki vain tapahtui kaikessa hiljaisuudessa.

- Kuinka sitten kävi?

Hyvin menee edelleen. Olemme eläneet yhdessä kuin paita ja peppu jo 25 vuotta, tytär joka sillon oli 11 vuotta vanha on nyt 36. Suloinen hiljaisuus yhdistää meitä edelleen. Riitan läsnäolo auttaa sydäntäni tekemään oikeat valinnat. Hiljaisuus on äänekkäin neuvonantajani.

________________________________________________________________________

- Då ses vi om två veckor!

Hon steg upp och vi kramade varandra. Jag såg hur hon gick mot tåget som skulle ta henne hem till Tammerfors. Det enda praktiska jag visste om henne var att hon hette Riitta och det kändes som om det räckte väl till. Snarare visste mitt hjärta i all stillhet allting jag behövde veta. Jag visste att allting bara kändes rätt. Det fanns ingen tvekan i mitt sinne, bara en total klarhet att allt var väl och vi passar ihop till 100 procent. Ingen saknad över att vi inte skulle ses på två veckor, bara en självklarhet att så här skall det vara. 
Aldrig förr hade jag känt en förälskelse smyga på så här tyst, inga fanfarer eller dramatisk upplevelser. Vi hade just suttit och druckit en kopp kaffe medan vi väntade på att hennes tåg skulle komma till perrongen. Att vara tillsammans var tillräckligt nog, inget större behov av att försäkra varandra att vi kommer att ses igen. Bara en delad stillhet, en gemensam ro i sinnet. Hon steg på tåget och jag gick hem.

Visst fanns det små detaljer jag inte kände till om henne. Jag visste att hon hade en elva årig dotter men jag visste inte om hon var gift, frånskild eller om det fanns någon som väntade på henne där hemma. Lika litet visste hon om jag var gift eller skild eller överhuvudtaget var förtjust i någon annan. 
Petitesser som vi inte hade talat om under de två föregående veckorna på Rebalancing skolningens första intensiva period på ett ställe ute på vischan. Perioden hade varit så intensivt terapeutisk att vi hade kommit varandra in på livet till den grad andra inte hinner med under de två första åren. Hjärtat talade sitt tysta språk och sinnet var kortslutet så det slog lock för öronen. Jag kände att för en gångs skull hade jag inget val. Saker bara hände i all stillhet. 

- Hur gick det sen?

Det går fortfarande bra. Vi har bott och levt tillsammans som ler och långhalm i 25 års tid, dottern är redan 36 år gammal men samma ljuva stillhet råder än. Riittas närvaro hjälper mig att fatta beslut med hjärtat som rådgivare. Stillheten är fortfarande min ljudligaste rådgivare.

Ett nytt grepp

Efter att ha fått fyra nej tack från Sverige och ett nej tack från ett finlandssvenskt förlag, fick jag en vän är som amatörskribent att ta en blick på mitt manus. Hon sade att det vara lite akademiskt torrt och förslog att dra in min egna historia i boken. Då jag såg mitt eget manuskript genom hennes ögon började jag brodera ut texten. Istället för en torr akademisk inledning tog jag ett personligt grepp. 

Varsågoda, här är början på inledningen

Inledning

- Voi nej! 

Svaret var spontant, ärligt och hade resonans ända från djupet av hans hjärta. Ärlighet och spontanitet är egenskaper jag för övrigt uppskattar men den här gången önskade jag att min far hade lagt en sordin på sin ärlighet och endast diplomatiskt meddelat att det var ju överraskande. Sju år tidigare hade han varit både stolt och glad över utgången av högskolans inträdesprov. Enligt honom var det uppenbarligen bättre att studera till diplomingenjör än till danskonstnär. Jag var medveten om hans dubier sedan långt tillbaka i tiden, så inte var det ju en överraskning att han visade sitt missnöje över mitt val. Ändå, ni vet ju hur viktigt det kan kännas att få stöd från sina föräldrar.

Jag hade hunnit studera sex år vid tekniska högskolan i Otnäs och hade skrivit färdigt mitt diplomarbete. Firman som jag hade gjort mitt diplomarbete för ville hålla mig kvar och betalade mig en lön som jag än i denna dag, trettio år senare, inte har nått. Mot det här vägde nu fyra år till av studier för att utexamineras till en yrkeskår där de flesta är arbetslösa och ytterst få orkar köra ända fram till pensionen, som i vilket fall som helst blir extremt låg. Enkelt val alltså, det var studier vid Teaterhögskolans Dansavdelning i Helsingfors som skulle leda mig in i en allt ljuvare framtid!

Då jag skrev studentexamen hade jag inte ännu lärt mig att ifrågasätta livet i allmänhet utan körde på utan sidoblickar. Sex års tekniska högskolestudier och ett år i armen hade däremot samlat på så många frågetecken att de hade skockats till en stapel så hög, att jag kunde äntligen kliva upp på den för att vidga mina vyer. Utsikten var så oändlig, att jag kunde spana in vad jag egentligen ville. 

Incidenten som förde mig upp på dessa höjder var ett halvårs engangemang vid Lilla Teatern i min hemstad Helsingfors. En kedja av, till synes slumpmässiga val, hade fört mig ut på scenen som statist i Hamlet. Det var första gången i mitt liv jag stod på scenen inför fullsatta salonger fem gånger i veckan månad in och månad ut. Jag fick uppleva hur det känns att leva på en främmande planet med innevånare, vars enda intresse var nuet. Denna version av Shakespears Hamlet, regisserad av Benno Besson, var en total succé som drog fulla salonger varje kväll. Upplevelsen av att vara närvarande var så intensiv att jag kände första gången i mitt liv att jag tog pulsen på livet själv. På scenen slutade allting annat att existera. Tystnaden i mitt huvud var öronbedövande och lättnaden över att leva i nuet, utan några som helst tankar, var mera berusande än Teknologföreningens bästa årsfester.